I en artikel i tidskriften Neo beskrivs utförligt ett kärnvapenangrepp på New York. Klimatforskare larmar om att jorden förstörs. Exemplen på sekulära ”domedagsprofetior” är flera. Men i kyrkorna samtalas sällan om de bibelord som talar om Jesu återkomst och att vårt nuvarande sätt att leva har en slutpunkt. Foto: Caleb Jones
Domedagsprofetior har blivit vanligare utanför kyrkorna, skriver Hasse Boström.
Publicerat:
Uppdaterat:
”Inom några sekunder förintar tryckvågen inte bara huset där Sara bor, utan också Empire State Building, Rockefellercentret och FN-skrapan. När tryckvågen når längre bort från detonationsplatsen i korsningen 42:a gatan och Park Avenue – New York har fått en ny ground zero – blir den mindre kraftfull, men hettan är intensiv.”
Citatet kommer från en artikel i senaste numret av det liberala magasinet Neo, med rubriken ”Helvetet på Manhattan”. Där beskrivs vad som skulle kunna hända om terrorister placerade en atombomb mitt i New York. Som tidningen konstaterar är det ingen mörk fantasi, utan ett realistiskt scenario.
Det har sagts ofta, men är för den skull lika sant: Det är inte religiösa röster som står för domedagsprofetiorna i vår tid. De vanligaste varningarna om en nära förestående undergång har de senaste decennierna kommit från klimatforskare.
Artikeln i Neo har inga religiösa referensramar. Det är en saklig, faktaspäckad men skrämmande beskrivning av hur relativt enkelt det är att få tag på cirka 50 kilo höganrikat uran för att tillverka en bomb som får till resultat att 800 000 personer dör omedelbart, att lika många skadas och som orsakar en total kollaps i världsekonomin.
Det finns som sagt inget religiöst budskap i texten. Men för en generation frikyrkokristna som vuxit upp med bibeltolkningar ur Uppenbarelseboken, om hur det ska bli vid tidens slut, är associationerna svåra att undvika.
I dag talas det nästan inte alls om den yttersta tiden i de frikyrkor som då gav profeterna stort utrymme. Även budskapet i största allmänhet om himmel och helvete är mer sällsynt än då.
Det är viktigt att poängtera att Bibeln på den här punkten är svårtolkad. Det är i sig ett påstående som inte delades av de profeter som på 1950- och -60-talen framträdde som flitigast i flera frikyrkosammanhang, med utförliga beskrivningar av hur de sista åren på jorden skulle te sig. Tvärtom var de ofta mycket övertygade om att just den egna tolkningen var den absolut rätta. Och denna, vi kan kalla det för envishet, bidrog till att de flesta i den då unga generationen mer eller mindre gav upp om att försöka förstå. Det blev för motsägelsefullt. Det blev också för ensidigt.
Men samma generation kan i dag se tillbaka på vad de gamla förkunnarna sa och konstatera: Beskrivningarna lever kvar i medvetandet, eller i alla fall glimtar av dem. Som de två ”Guds vittnen”, profeter, som ska ligga dödade i Jerusalem i tre och en halv dagar, medan hela världen beskådar det som sker, och jublar över det. (Och detta predikades långt före televisionens genombrott och innan någon ens tänkt tanken mobiltelefon).
Eller det ”tiostatsförbund” som en del profeter sa skulle uppstå i Europa, med en stark ledare vilken lyfts fram för att rädda ett samhälle på väg att bryta samman. För att inte tala om klassikern, ”vilddjurets märke” som alla måste bära för att få rätt att köpa och sälja.
Mycket av de här tolkningarna har förhånats genom åren. Senare teologer har också, med rätta, kritiserat den ensidiga låsningen vid en del av det kristna budskapet. Men Jesus talar också om en yttersta tid. Han har bland annat en lång beskrivning i Matteusevangeliet, 24:e kapitlet, om hur det ska se ut strax innan han återvänder till jorden. Men Jesus talar framför allt om väldigt mycket annat, och han använder framtidsperspektivet i första hand som en uppmaning till sina lärjungar att vara vakna, vara medvetna om tidens tecken.
Den inställningen bör vi behålla. Vi ska inte låsa fast vår världsbild i övertolkningar av enskilda bibelord, men vara medvetna om Jesusorden och förstå att vårt liv på jorden egentligen är ganska bräckligt – det krävs inte så mycket för att rubba livets grundförutsättningar.
Artikeln i Neo är skrämmande läsning. Den naturliga reaktionen är att slå ifrån sig budskapet och tänka ”det får inte inträffa!”. Att blunda och hålla för öronen. Det finns en risk att vi gör så även när det gäller Bibelns budskap, där det upplevs skrämmande. Men att predika hela evangeliet innebär att tala om all Jesu förkunnelse. I dag är det kanske väl tyst i kristenheten om den yttersta tiden
Samtidigt finns det ingen mening i att drabbas av panik. Som kristna är inte vår primära uppgift att predika domens dag, den viktiga kallelsen handlar om att berätta om Guds erbjudande till mänskligheten.